|
Älvsborgs län var ett av de största i landet och genom sin långa utsträckning från Dalsland till södra Västergötland omfattade det
mycket olika landskapstyper. Det fanns många torvmossar, som framgår av kartan som finns i landstingets tryckta handlingar
1916. Den ligger mellan s 168 och 169, utan sidnummer, i Framställningar och skrivelser till Älvsborgs läns lagtima landsting
1916. Landstinget hade 1915 beslutat göra en utredning om det gick att sänka bränslekostnaderna vid länets sjukvårdsinrättningar
genom att elda med torv i stället för med ved, kol eller koks. Utredningen gjordes av Svenska Mosskulturföreningen, som hade säte
i Jönköping och god kännedom om Älvsborgs läns torvmossar. Mosskulturföreningen arbetade mycket med uppodling av mossmark,
men bränntorv ingick även i dess intressen.
Vid den tiden rådde brist på bränsle, eftersom första världskriget pågick och handeln över haven spärrades av England och Tyskland.
Stora skogsbestånd hade skövlats under senare delen av 1800-talet för den snabbt växande sågverksindustrin, så veden blev dyrare.
Importerad amerikansk olja hade börjat ersätta ved. Kol och koks måste också importeras. Vattenkraften som gav "vita kol" dvs.
elektrisk energi hade ganska nyss börjat byggas ut i större skala. Därför blev utnyttjande av torvmossarna aktuellt i folkhushållningen.
Eldning med torv är vanlig i länder som saknar skog t ex Skottland. I Sverige planerade man brytning i större skala och byggde bl a på
1910-talet lokomotiv som kunde eldas med torv. 1,45 ton torvpulver gav samma effekt som 1 ton stenkol. Lasarettsdirektionen i
Vänersborg räknade på värmeeffekten kombinerad med priset på bränntorv våren 1916 och Älvsborgs och trots stegrade priser på kol
var den fortfarande billigare än torveldning. Men den inhemska torven var en energikälla som förnyades, om än i långsam takt, och
torvtäkt kunde bli en inkomstkälla i fattiga delar av södra Älvsborg. I Redslared och Mårdaklev (nuvarande Svenljunga kommun) och
Skephult (nuvarande Marks kommun) fanns många torvmossar.
Redan 1902 inrättades en statlig torvindustrilånefond och en skola i Emmaljunga i norra Skåne (senare i Markaryd på andra
sidan Smålandsgränsen) för att utbilda instruktörer och förmän i torvindustrin. Skolan lades ned 1922 på grund av ringa elevantal.
1901 inrättades en tjänst som torvingenjör vid Lantbruksstyrelsen i Stockholm. 1920 hade den ende ingenjören utökats till fem jämte
tre assistenter och tre biträden.
1913 tillverkades i landet c:a 60.000 ton bränntorv. 1920 nåddes maximum med 385 000 ton, men sedan sjönk siffrorna raskt.
Torvmossarna blev även föremål för en statlig utredning. 1916 tillsatte regeringen en torvkommitté som skulle utreda torvmarkernas
tekniska utnyttjande. Den lämnade sitt betänkande först 1921, och då var det inte längre så aktuellt med bränntorv. 1917 påbörjades
en inventering av torvtillgångarna i södra och mellersta Sverige, men första delen blev klar först 1922 och sedan bedrevs den ganska
långsamt, eftersom efterfrågan på torven minskat.
Mossarna intresserade även jordbrukarna. Behovet av mark för nyodling var stort på grund av den stora folkökningen under senare
delen av 1800-talet. Utdikning och konstgödsling av mossmark var ett sätta att öka försörjningsmöjligheterna i landet och motverka
emigration. 1886 stiftades Svenska Mosskulturföreningen som fick sitt centrum i Jönköping. Mosskulturföreningen brukade regelbundet
söka bidrag från landstingen, som ju i regel var intresserade av att utveckla länets näringar, även om jordbruksfrågor mer sköttes av
hushållningssällskapen.
|
