|
Sahlgrenska sjukhuset började sin verksamhet 1782. Dess förste styresman, läkaren Per Dubb, skrev 1782-83 en utförlig patientjournal,
som är av stort medicinhistoriskt intresse. Fortfarande regerade vätkseläran, den s k humoralpatologin, men Dubb gjorde sina egna
iakttagelser av patienternas symptom. Han var villig att erkänna att naturen kunde läka utan doktorns hjälp, han satte spansk fluga och
fontanell (dvs ett sår som hölls öppet och skulle suga ut det onda ur kroppen), men han prövade också diverse örtmediciner, t ex de giftiga
växterna odört (conium) eller stormhatt (aconitum) som ibland hade god effekt.
Den här journalanteckningen gäller 33-åriga Ingeborg Torngren, som skrevs in 27 mars, 1782 som gratispatient - medellösa behövde inte
betala vistelsen på sjukhuset, som var finansierat genom donationen i Niclas Sahlgrens testamente. Många patienter låg inne flera månader,
liksom Ingeborg, vars journal är den enda som omtalar elektrisk terapi, som var en nyhet på den tiden. Dubb gav med tvekan diagnosen
Oedema scirrhodes.
"Det är svårt at namngifva denna sjukdom; för 7 år sedan stadnade hennes menstrua utaf förkylning, en flussfeber fölgde derpå,
hvarefter högra benet började svälla utan värk eller rodnad; men ehuru färgen på huden var oförändrad var svullnaden ej mjuk och lämnade
ingen grop för intrykta fingret, hela benet ifrån foten till knä var svullet men i synnerhet smalbenet; hon hade brukat åtskilligt äfven
Electriciteten 1778 både med gnistor och stötar, men allt utan värkan; smalbenets peripherie var 28 tum (=drygt 70 cm); 1780 började
menstrua åter visa sig men oordentligt både til perioder och mängd; och för et år sedan började hon kjänna värk i benet, med ristningar mot
väderskiften och då hon skulle gå. Man började curen med afförande (det var rutin på sjukhuset) och sedan dageligit af pulvis alterans Svec.
med Extr. Conii interae samt varma bakningar med herba conii och dess Decoct.
Efter 14 dagar var svullnaden ansenligt minskad och dessutom mycket mjukare, man trodde at jämte denna resolverande
medecinen kunna uträtta någodt med en stor fontanell på smalbenet, som sattes med causticum salinum; den suppurerade (=vätskade)
någodt men höll sig sedermera nog torr, den igenläktes och i stället sattes en dylik nedan om knät, men med den gick det på samma sätt.
Efter 2 månader började man at linda benet hel hårdt i 2 dagar och at i 2 dagar ymsom bada det med det vanliga conium;
invärtes medicinen continuerades - denna method lyckades fullkomligen, så at efter andra 14 dagar var benet nästan så smalt
som det andra; i detta tilstånd förblef det; Hon tillstyrktes at ständigt nyttja en påsnörd stiblette (=stövlett), och lämnade sjukhuset
nögd och glad den 9 juli"
|
