|
Under andra världskriget 1939-45 reglerades nästan all konsumtion genom att landets invånare tilldelades personkort och
ransoneringskuponger genom de kommunala kristidsnämnderna. Kafferansoneringen var kvar ända till 1950. För att få köpa
varor i en affär måste kunden lämna fastställt antal ransoneringskuponger, och för att få ut dessa kuponger från kristidsnämnden
skulle personkort uppvisas. Många bytte kuponger, fast det var förbjudet. Kristidsnämnden i Göteborg följde samvetsgrant
anvisningarna från Statens Livsmedelskommission. Bland handlingarna till Göteborgs kristidsnämnds protokoll finns flera
polisutredningar gjorda med anledning av brott mot ransoneringsbestämmelserna. Här avbildas ett anonymt brev 1942 rörande
försäljning av textilvaror, som givetvis föranledde utredning. Språk och stavning tyder på att det var mannens värdinna som skrivit
brevet. Hon var tydligen upprörd över att mannen inte betalade skatt trots goda inkomster.
Ransoneringskorten byttes ut ganska ofta för att hindra att folk gjorde affärer med dem. Men en påhittig porslinsarbetare,
som hittade ostämplade kort i soptunnor, använde ett leksakstryckeri för att stämpla dem med adressen på en affär, där hans
hustru sedan inköpte 10 kg mjöl. En annan utredning 1942 gällde en f d anställd på kristidsnämnden, som lagt sig till med kuponger,
som en kvinnlig bekant sedan prånglade ut. Hon var städerska i Valerius Hanssons butik på Grönsakstorget och försåg flera anställda
med kuponger. Hon uppgav att hon hade en “agentur” och fått kupongerna av kunder som inte behövde dem. En kvinnlig anställd på
kristidsnämnden hade i början av januari 1942 sett en manlig arbetskamrat stoppa outnyttjade tobakskuponger i fickan. Mannen
avskedades genast.
I juli 1942 skrev kristidsnämnden till kriminalpolisen och anhöll om utredning om huruvida en äldre dam gjort sig skyldig till
överträdelse av ransoneringsbestämmelserna, när hon försökt få fler brödkort. Utredningen visade att det gällde en 77-årig förvirrad
kvinna, som stod i kö för att få plats på ålderdomshem. Grannarna intygade att hon inte kunde laga mat utan levde på smörgåsar, och
då räckte inte brödransonen. Kristidsnämnden avskrev ärendet.
|
