|
Avgifter på handel var en gammal inkomstkälla för regenter och städer. I arkivet från Kungliga Styrelsen för hamn- och elfarbeten
(i Göta älv och Göteborgs hamn) finns en prydlig avskrift av dels de avgifter på import och export som skulle betalas till Göteborgs
fattighus enligt privilegium 1726, dels en vågtaxa för 1784.
Exporten 1726 bestod mest av järn, trä och tjära dvs. varor som producerats inne i landet och utskeppades via hamnen i
Göteborg. Bland importvarorna 1726 finns många som var nödvändiga för hushållen i staden: salt, spannmål, kött, sill och
olika sorters fisk, smör, ost, lin, hampa, stenkol, specerier dvs. kryddor. Men det kom också tobak, vin och brännvin. För vin och
brännvin fick fattighuset fyra öre silvermynt per oxehuvud (ett oxehuvud var 70-80 kannor eller 183-235 liter beroende på innehållet).
Avgifterna gav fattighuset goda inkomster och dess kassa fungerade i mitten av 1700-talet som bank, där stadens invånare kunde
låna pengar mot skälig ränta.
Vågtaxan upptar många lätt igenkännliga varor t ex kryddor, dun, elfenben, flädersaft, mannagryn, ris, medvurst, vita bönor och
torkad frukt men också en del medicinalväxter och färgämnen som är helt okända numera. Färgerna behövdes i den växande
textilindustrin. Rabarber importerades som läkemedel. Den fördes till Sverige av ostindiefararna och började odlas i landet i
början av 1800-talet. Huvudhår importerades 1784 - än var inte perukernas tid förbi.
|
