Månadens arkivhandling

Augusti 2001 – Redogörelse för slöjdskolor i Skaraborgs län 1902

Landstingen var från sin tillkomst 1863 mycket intresserade av folkundervisning. Skaraborgs landsting skänkte bl a historieböcker till folkskolor i länet. Men folkskolan var kyrkans område, och landstinget kunde inte påverka undervisningen, utom ifråga om slöjd, som inte fanns på det ordinarie schemat. Syskolor för fattiga flickor var en gammal tradition. Sådana skolor fanns i de flesta städer på 1800-talet, eftersom en flicka som var skicklig i sömnad hade lättare att få plats och försörja sig. På 1870-talet tillkom pojkslöjden. Slöjdlärarseminariet på Nääs söder om Alingsås startade 1874 och snart började även vanliga seminarier utbilda folkskollärarna i slöjd. Slöjdintresset uppmuntrades genom statsbidrag, och landstingen bidrog också i samarbete med hushållningssällskapen, som ordnade lokala industri- och hantverksutställningar, där även lyckade alster från slöjdskolorna kunde visas upp. Skövde hade en utställning 1901 och Falköping en 1910.

Denna redogörelse för slöjdundervisning i Skaraborgs län 1902 ligger som bilaga till protokollen 1903. Landstingen tryckte sina protokoll från 1863 och även många bilagor. De handskrivna protokollen kan dock innehålla handlingar som inte finns med i trycket. Redogörelsen omtalar separata slöjdskolor både i städerna (Lidköping, Skara, Falköping, Mariestad) och på landsbygden (Tådene, Medelplana). Dessutom hade bidrag givits till slöjdundervisning i ett stort antal folkskolor i länets socknar. Slöjden för pojkar omfattade även hjulmakeri - kärror var viktiga transportmedel - smide, sko- och sadelmakeri, dvs sådant som var bra att kunna i det dagliga livet på landet. Slöjdskolan tycks ha fungerat som fortsättningsskola, eftersom eleverna var 14-20 år. Den obligatoriska folkskolan var sexårig på landet, och barnen slutade alltså skolan vid 13-14 år och började sedan arbeta. Men många socknar anordnade s k fortsättningsskola i olika former. Ofta var den yrkesinriktad med undervisning i lant- eller skogsbruk för pojkarna. Flickorna fick gå en huslig kurs. Slöjdskolorna var också olika för pojkar och flickor.

Slöjdskolorna uppgick senare i den vanliga folkskolan men från början var det en separat verksamhet och en frivillig skola. Man var angelägen om att pojkarna skulle lära sig hantera verktyg för att kunna snickra och smida. En skicklig hantverkare löpte mindre risk att bli arbetslös och tvingas söka fattigvård. Slöjdintresset var alltså ett sätt för landstinget att främja länets ekonomiska utveckling och minska fattigvårdsbehovet.

Professorskan Emma Hartelius, som ordnade hemslöjdsundervisning i Sandhem, var änka efter medicine doktor T J Hartelius (1818-96). Innan han drog sig tillbaka till Sandhem, var han lärare vid Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm och undervisade särskilt i sjukgymnastik, som då kallades medicinsk gymnastik. Hartelius skrev åtskilliga läroböcker, föreläste vid Stockholms arbetarförening bl a om lämpliga bostäder och hade starka social intressen. Hans hustru ägnade sig tydligen åt att uppmuntra slöjdundervisning för flickor i Sandhem redan från småskolestadiet och upp till konfirmationsåldern.

Landstinget intresserade sig också för annan praktisk utbildning t ex lantmannaskolor (Uddetorpsskolan vid Skara från 1884, lantmannaskolan vid Vara, tidigare Tumleberg, som sedan blev Skaraborgs läns andra folkhögskola) och understödde folkhögskolan, som startade i Ullervad söder om Mariestad. 1878 flyttade den till Stenstorp och därifrån till Axvall 1923. Till en början drevs den av en förening med ekonomiskt stöd från landstinget, som dock tog över skolan 1912. Sedan 1982 drivs folkhögskolan i Axvall av en stiftelse bildad av landstinget och Riksförbundet Finska föreningar i Sverige.

Tidigare månaders arkivhandlingar

2001

2002

2003

2004

2005

2006

2007

2008

2009