|
Landstingen hade under 1800-talet inte så mycket verksamhet i egen regi men
kunde ge bidrag till verksamheter och institutioner. Den här ritningen till ett skotthus vid Axvall, dvs en skyttepaviljong,
försökte man få landstingsbidrag till år 1872 (Skaraborgs läns landsting Centrala kansliet A Ia:10 i Regionarkivet Mariestad).
Landshövdingen i Skaraborgs län, som hade en stark position även i landstinget, hade av Kunglig Maj:t dvs regeringen, fått i
uppdrag att förmå landstinget att ge bidrag till skjutbanor, som skulle användas både av armén och skarpskytteföreningarna.
Ett första försök hade gjorts 1868, men det blev inga bidrag varken då eller 1872.
Skaraborgs och Västgöta regementen hade mötesplats i på Axevalla hed, där de indelta soldaterna och beväringarna
(som sedan blev de värnpliktiga) övade några veckor på somrarna. Landstinget hade förstås ingen anledning att ge bidrag
till arméns verksamhet. Men skarpskytteföreningarna var en frivillig organisation. De startade på 1860-talet efter ett
brandtal av den populäre författaren August Blanche i Stockholm med anledning av kungariket Preussens krig mot
Danmark. Många ville att Sverige skulle hjälpa Danmark och det var mycket tal om nordiskt samarbete, stärkt försvarsvilja
osv. Talekonsten och punschen flödade, inte minst i akademiska kretsar. Skarpskytterörelsen var ett av de få konkreta
resultaten, och blev en folkrörelse som samlade män från olika samhällsmiljöer liksom nykterhetslogerna gjorde.
Skytteföreningar startades över hela landet, både på landsbygden och i städerna. På landsbygden satt de indelta officerarna
på sina gårdar och hade gott om tid att medverka i skytterörelsen.
Skarpskytteföreningarna hade också musikkårer som gav konserter, precis som regementenas musikkårer, och var en del av
det lokala musiklivet. I folkskolorna skaffade man trägevär så att pojkarna fick öva exercis på gymnastiktimmarna - ämnet hette
då Gymnastik med vapenöfning, vilket man kan se i gamla betygskataloger.
Vanliga gevär fanns överallt för jaktens skull. Visserligen var vargarna borta i större delen av landet men det fanns ju andra
"skadliga" djur som räv och grävling, så det fanns bössa i de flesta gårdar och vapenlicens var ett okänt begrepp. Landstinget
eller hushållningssällskapet brukade betala ut skottpengar till ordförande i kommunalstämman mot intyg att denne sett så och
så många rävöron uppvisade av namngivna personer.
I bilaga till landstingsprotokollet 1872 omtalas sexton skarpskytteföreningar i länet och deras skjutbanor. Föreningar fanns i
alla städerna (Falköping, Hjo, Lidköping, Mariestad, Skara och Skövde). På landsbygden fanns skytteförening i socknarna
Utvängstorp, Edsvära, Undenäs, Vara, Ullervad, Gudhem, Otterstad, Broddetorp, Forshem och en förening på Kinnekulle.
Dessa skytteföreningars arkiv kan förvaras i folkrörelsearkiv eller i hembygdsföreningarnas samlingar. Ofta fortsatte
skarpskytteföreningarna i skyttegillen eller liknande organisationer, som även kan ha bevarat rester av den tidigare föreningens arkiv.
|
