Regionarkivet byter nu webbplattform. Vi har redan flyttat in i vår nya webbplats och den här sidan kommer att upphöra i januari 2019.

|   Kontakta oss

Ritning till epidemisjukhus i Mariestad av G Ålander, Göteborg 1922

Månadens arkivhandling: 
December, 2001

     

Denna ritning till nytt epidemisjukhus i Mariestad gjordes 1922 av en ung arkitekt i Göteborg, Gotthard Ålander. I ritningssamlingen på Region- och stadsarkivet i Göteborg finns flera ritningar av samme arkitekt från 1930-talet t o m 1950-talet, men ingen så tidig som denna, som förvaras i Regionarkivet Mariestad, fastighetsarkivet F Xa:1. Ålander ritade 1934 en observationspaviljong för epidemisjukhuset i Göteborg, men den är inte så utsmyckad som sjukhuset i Mariestad. Byggnaden är numera riven men att döma av ombyggnadsritningar 1953 utfördes den inte riktigt så vacker som ritningen utan litet enklare.

Länsepidemisjukhuset i Mariestad fungerade 1925-57, men det fanns även epidemisjukhus i Falköping och Lidköping. När de borgerliga kommunerna tillkom 1863 fick de bl a ansvar för fattigvård och hälsovård, medan länslasaretten lades under landstingen. Epidemisjukvård låg under kommunen, eftersom den var kopplad till hälsovården. Under koleraepidemierna på 1850- och 1860-talet, som främst drabbade städerna, inrättades provisoriska kommunala epidemisjukhus, mest för att isolera de sjuka och hindra smittspridning. Någon bot fanns egentligen inte mot den fruktade koleran, som betecknats som 1800-talets digerdöd och spreds genom baciller i dåligt vatten och avlopp. I städerna fick man snart klart för sig att vattnet kunde vara farligt, men man var bara rädd för stillastående vatten. Rinnande vatten trodde man långt in på 1900-talet renade sig självt. Med anledning av koleraepidemierna tillkom sundhetsnämnder i städerna, som 1875 ersattes av obligatoriska hälsovårdsnämnder. Man tog kraftigt tag i frågor om vattentillförsel och avlopp. Skräcken för koleran höll i sig länge.

En annan epidemisk sjukdom var lungsoten dvs tuberkulos, som man inte heller kunde göra mycket åt. På lasaretten tog man bara emot patienter som man hade hopp om att bota. Förmögna lungsjuka patienter och sådana som var lindrigt angripna av sjukdomen kunde skickas till sanatorier, men de fattigaste och hopplösaste fallen kunde hamna i kommunens tuberkulossjukstuga, eller epidemi- och tuberkulossjukstuga. Medicinalstyrelsen gav ut normalritningar till olika typer av sjukstugor i större eller mindre kommuner. Den mindre varianten utgjordes av två salar, en för män och en för kvinnor, och bostadsrum för sköterskan. Den statligt anställde provinsialläkaren brukade ta hand om sjukstugan mot ett mindre arvode från kommunen.

Från 1900 fanns en mellanform av tätortsbebyggelse som kallades municipalsamhälle. De skulle också tillämpa hälsovårdsstadgan för städer liksom byggnadsstadgan. Men landbygdskommuner började inte inrätta hälsovårdsnämnd förrän på 1930-talet.

Många kommuner med industrier och tätorter t ex stationssamhälle inrättade små epidemisjukstugor under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Där kunde man vårda difterisjuka - många barn drabbades av den fruktade halssjukdomen - och fall av scharlakansfeber, som man då inte kunde bota med penicillin. Städerna byggde större epidemisjukhus. Men från 1910-talet började landstingen ta över epidemisjukvården från kommunerna och man byggde nya epidemisjukhus i städerna. Epidemisjukhusen fick liksom lasaretten egna direktioner men det inrättades också en epideminämnd i varje landsting. Sådan fanns i Skaraborg åren 1920-38 och efterträddes av landstingets socialhygieniska nämnd. I Älvsborgs län fanns farsotsnämnd från c:a 1910.

Genom den medicinska utvecklingen och förbättrad hygien upphörde epidemierna, och många av sjukhusen blev senare sjukhem för kronikervård. Infektionssjukvården inordnades i de vanliga lasaretten.

Senast uppdaterad 2005-03-01
  • Arkivdepå Vänersborg
    Telefon: 0521-27 84 00 (växel)